Bläcket på kontraktet har inte torkat än när jag ser klausulen. Liten, under sigillet, i en skrift som rör sig när jag inte tittar direkt på den. Sju år. Inte en natt.
”Du har skrivit under, bokbindare.” Budbäraren har vassa tänder när han ler, och han ler nu. ”Vintergården väntar dig.”
Vägen ner går genom sjöns is, inte över den. Jag går en trappa av fruset vatten, och ovanför mig simmar mörka fiskar, långsamt, som om de hade all tid i världen. Där nere öppnar sig en sal, vit och blå, full av röster som tystnar när jag kliver in. Jag räknar stegen för att inte tänka på de sju åren, och kommer till etthundrasju.
Hovmännen står i grupper. En lyfter ett mynt, en annan tar det. De slår vad. Om mig. ”Tre månar”, säger en kvinna med frostblommor i håret. ”Högst.”
I slutet av salen sitter han. Kung Cael. Han är yngre än jag trodde, och äldre än någon borde se ut. Hans ansikte rör sig inte när jag kommer närmare. Man säger att han inte har lett på hundra år. Jag tror det på en gång.
„Runa“, säger han, och mitt namn låter i hans mun som något han inte har använt på länge. „Du ska binda hovets böcker. Alla. Och du ska inte se på mig när du inte måste.“
„Varför inte?“, frågar jag. Salen håller andan. Cael lutar huvudet, en centimeter, inte mer. „För att jag förbjuder dig“, säger han, „och för att jag inte vill att du ska få reda på varför.“
