Såret sitter under revbenet, där fjällen är som tunnast när jag bär den andra skepnaden. I denna skepnad är det bara hud, och det blöder som hud. Jag tog mig till Eskaars stadsmur, sedan till marknaden, sedan inte längre.
"Rör dig inte." En kvinnoröst, ung, utan rädsla. Händer på min sida, varma. Jag vill skaka av dem, i århundraden har jag skakat av mig händer, men kroppen lyder inte. "Jag heter Liora. Jag är helare. Du dör om du reser dig nu."
Jag dör inte. Jag kan inte dö, inte så här. Men det får hon inte veta, och smärtan gör det lätt att låta henne tro det. Hon syr. Hennes fingrar är säkra. Hon nynnar medan hon gör det, utan att märka det.
„Vad heter du?“ – „Kael.“ – „Vad gör du i Eskaar, Kael?“ Jag vaktar det. I trehundra år. „Jag är på genomresa.“ Hon tittar på mig, kort, och jag ser att hon hör lögnen och inte följer upp den. Ännu inte.
„Såret är rent“, säger hon. „För rent. Som om det redan hade börjat läka innan du kom hit.“ Hon lägger handen platt på förbandet. „Vad är du?“ Hon frågar det tyst, som man frågar ett skyggt djur.
I hennes hus luktar det örter och rök. Genom fönstret ser jag muren som jag flugit runt tusen gånger. Jag har aldrig frågat vem som bor bakom fönstren. Nu ligger en av dessa människor med handen på mitt sår och väntar på ett svar.
„Någon som inte kan stanna“, säger jag. Liora nickar, som om hon hört det många gånger förut, reser sig och låser dörren. Inifrån. „Stanna då åtminstone tills du kan gå“, säger hon.
