Den tredje hyllan från vänster viskar högst. Jag står framför den, lampan i handen, och hör en kvinnoröst från en bok om vattenbyggnad, som berättar om en man som aldrig kom tillbaka. Böckerna i Prags bibliotek talar med mig sedan jag började arbeta här. Jag har lärt mig att inte nämna det.
"Ash?" Milan står i slutet av gången, nyckelknippan i handen, leendet han ger alla. Nattvakten. Han har varit här i två veckor, och han är den enda människan som uttalar mitt namn rätt, utan att tveka.
"Allt bra?" – "Jag katalogiserar." Han kommer närmare, långsamt, ser på hyllan. Sedan säger han meningen som jag i fyra år fruktat och längtat efter: "Den här är högljudd, eller hur? Den om vattenbyggnad."
Mitt hjärta snubblar. Ingen hör den. Ingen utom jag. "Du hör den?" – "Självklart." Han säger det för snabbt. Han tittar på min mun, inte på boken. Han ljuger. Jag vet inte hur jag vet det, men jag vet det lika säkert som dammet på mina fingrar.
"Vad säger den?", frågar jag. Milan tvekar. En sekund, två. "Något sorgligt", säger han sedan, och det stämmer, och det stämmer inte heller, för alla böcker här säger något sorgligt.
Han stannar bredvid mig, för nära för en vakt, för långt bort för allt annat. Jag luktar kaffe och kall nattluft på honom. "Jag gör min runda klockan tre", säger han. "Följ med. Jag visar dig ett rum du inte känner."
I vattenbyggnadsbandet tystnar kvinnorösten. För första gången sedan jag hörde den. Och i tystnaden som blir kvar viskar något annat, djupare i hyllan, med Milans röst, fastän Milan inte säger något just nu.
