Motorn hostar två gånger och dör precis på stället där landsvägen gör avtagsvägen till byn. Jag rullar ut, blinkersen fortfarande på, och läser skylten som jag inte läst på tio år. Jag lärde mig cykla här. Jag lärde mig att gå härifrån.
Numret till bärgningsbilen står vid busshållplatsen, handskrivet, under en bleknad affisch från skyttefesten. Jag ringer. En röst säger: "Ja?" Jag känner igen den rösten. Jag lägger på.
Tjugo minuter senare kommer bilen ändå. Ben kliver ur, torkar händerna på en trasa och stannar tre meter framför mig. Hans blick stannar på mig. Han säger inte mitt namn. Han säger: "Koppling eller växellåda?"
"Jag vet inte", säger jag. "Jag är advokat, inte mekaniker." – "Jag vet vad du är." Han går runt bilen, lyfter huven, tittar in, och jag ser hans nacke och stället där jag förr lade min hand.
„En vecka“, säger han. „Minst. Den delen måste beställas.“ – „Jag har ett möte i stan på måndag.“ – „Då tar du bussen.“ Han släpper motorhuven, och smällen står kvar mellan oss.
På passagerarsätet i hans bärgningsbil ligger en yllefilt som jag känner igen. Grå med röd kant. Den låg förut på min säng. Jag säger inget. Han ser att jag har sett den, och säger inte heller något.
„Pensionatet har stängt“, säger han när vi åker iväg. „Din mamma har sålt huset. Det enda som finns kvar är rummet ovanför verkstaden.“ Han tittar på vägen. „Eller så säger du äntligen varför du inte ens lämnade en lapp då.“
