Druvorna är mogna. Jag ser det från bilen, innan jag ser huset, på färgen på sluttningarna ovanför Kivik. Min pappa skulle ha skördat den här veckan. Han har varit död i nio dagar, och druvorna vet ingenting.
Helene står på gården, i gummistövlar, en låda på höften. Hon är min fars fru. Hon är fem år äldre än jag. Hon ser på mig som man ser på en leverantör som kommer för sent.
"Du har börjat", säger jag. "Skörden väntar inte på begravningar", säger hon. "Och inte på söner." Hon ställer ner lådan. Hennes händer är blå av saft. Jag har aldrig sett henne vid det här bordet utan handskar när min far levde.
Notarien sa: hälften var. Huset, sluttningen, namnet. Jag ville sälja. Jag bestämde det redan i bilen, någonstans bakom Koblenz. Nu står jag på gården, och lukten av must kommer från källaren, och beslutet blir tunt.
"Jag behöver någon till den nedre lotten", säger Helene. "Grannens pojke är sjuk." Hon säger inte: Hjälp mig. Hon säger det så att jag skulle kunna tacka nej. "Jag är vinodlare", säger jag. "Jag vet", säger hon. "Han berättade det ofta."
Vi arbetar tills det blir mörkt, tre rader ifrån varandra, utan att prata. Hennes sax klickar i den rytm som jag känner från honom. Han lärde henne det. Tanken gör ont, annorlunda än jag förväntade mig.
I slutet av raden väntar hon på mig. Hon håller fram en druva åt mig, en enda, från den lägsta klasen. "Smaka", säger hon. "Säg mig om han hade rätt om det här året." Hennes fingrar är kalla och färgar mina.
