Klockan 00:14 ringer klockan i receptionen på Villa Meran, fast ingen står i hallen. Jag vet vem det är innan jag tittar upp. Gästen från rum 12 kommer varje natt, alltid efter midnatt, alltid ensam. Villa Meran har vid den här tiden bara mig, tickandet från golvuret och ljuset över disken.
”God kväll, Mara.” Han stödjer underarmarna på disken. Jag har inte sagt mitt namn till honom. På skylten står bara ”Reception”.
”Ni har förlängt”, säger jag. ”En vecka.” Han nickar. ”Jag gillar huset.” Huset har fyrtio rum, tolv är upptagna, och inget av de andra elva har någonsin ringt efter midnatt.
Utanför ligger parken i mörker, i hallens öppna spis är det bara glöd kvar. Jag har tänt ljusen på disken för att nattskiftet är långt och för att ingen förbjuder det. Han tittar på lågorna, sedan på mig.
”Vad gör ni om en gäst anförtror er något som han inte kan säga till någon annan?” Jag lägger ner pennan. Den frågan står inte i någon utbildning. ”Jag lyssnar”, säger jag. ”Och jag glömmer det om han vill.”
Han tar upp en rumsnyckel ur fickan, gammal, i mässing, med en 12 på. Lägger den på disken, mellan oss. ”Jag vill att ni behåller den i natt.”
”Varför?” frågar jag. Han ler för första gången på fem nätter. ”För att jag vill veta om ni använder den.” Sedan går han uppför trappan, och nyckeln ligger framför mig i ljusskenet.
