Min mobil är avstängd sedan Stockholm. Jag har inte stängt av den för att slippa läsa hans meddelanden, utan för att höra om jag klarar av det. Kupén är liten, ljuset gult, och jag har båda sätena för mig själv. Tills dörren går upp.
„Plats 61?“ Mannen håller upp en biljett som om den vore ett bevis. Jag håller upp min bredvid. Samma nummer, samma vagn, samma tåg till Verona.
„Det är ett misstag“, säger jag. „Helt säkert“, säger han, och ler som om det inte vore det. Han lägger sin väska i nätet utan att fråga, och sätter sig vid fönstret utan att fråga.
Tåget rycker till. Tolv timmar, inget stopp där jag skulle kliva av. Konduktören rycker på axlarna, antecknar något och går. Främlingen ser på medan jag försöker vara arg.
„Varför Verona?“, frågar han. „Varför inte?“, säger jag. Han nickar som om jag hade sagt något klokt. „Och du?“ Han ser ut genom fönstret, där förortens ljus glider förbi. „Jag är skyldig någon något.“ Mer inte.
Runt elva tar han fram två pappersmuggar ur väskan och en termos. Han har packat för två. „Jag packar alltid för två“, säger han innan jag hinner fråga. „Vana.“ Det låter som en lögn han ofta har berättat för sig själv.
Han räcker mig muggen, och hans hand stannar ett ögonblick för länge på min. Inte av misstag. Utanför blir det svart, och i fönstret ser jag oss båda, små och ljusa, som två personer som känner varandra.
