Rummet har en säng. Jag står i dörröppningen med kameraväskan, Livia står bakom mig med sin resväska, och vi båda tittar på sängen som om den fortfarande kunde dela sig om vi tittar länge nog.
”Din mamma har bokat”, säger hon. ”Din pappa har bokat”, säger jag. Båda har rätt. Båda har bokat ett enda rum, för best man och brudtärna, för båda tror att vi om tre dagar ändå skulle vara syskon.
Livia går förbi mig, kastar väskan på sängen, och madrassen ger efter. "Jag tar vänster sida", säger hon. "Du snarkar säkert." – "Hur vet du det?" – "Du ser ut som en som snarkar."
Utanför sträcker sig Österlens vingårdar ända upp till bergen. Jag öppnar fönstret för att jag måste göra något med händerna. Jag är fotograf. Jag vet hur man skapar distans: genom en lins. Jag tar inte fram kameran.
"Vi måste vara vid repetitionen klockan sex", säger hon. "Ditt tal är inte klart än, jag såg papperen på bordet." – "Du har läst mitt tal?" – "Bara början. Den är dålig." Hon flinar. Det är flinet som gör att jag inte kan sova sedan den första familjemiddagen.
Vi går ner i vinkällaren, där repetitionen äger rum. I trappan är det trångt, och hon stannar två steg under mig, vänder sig om, och hennes ansikte är plötsligt i höjd med mitt.
"Tre dagar", säger hon, tyst, utan flin. "Efter det är du min bror, Raffael. Då är allt som fortfarande vore möjligt inte längre möjligt." Hon vänder sig om och går vidare. Jag står i trappan och räknar.
