Klänningen är inte min. Namnet är inte mitt. Inbjudan, som mannen vid palatsets port håller i handen och med en nick lämnar tillbaka, är inte min. Men trappan jag går uppför, den tar jag.
„Signorina Contarini“, säger en betjänt, och jag svarar inte, för en kvinna som hon svarar inte på sitt namn. Hon lärde mig det, under tjugosju månader som hennes assistent. I natt är jag hon, och hon ligger med feber på hotellet.
Salen är guld och ljus och masker, hundratals som virvlar. Jag står vid kanten, i smaragdgrönt siden, ansiktet bakom pärlemor, och andas som hon andas: långsamt, som om luften vore hennes egendom.
„Ni kom.“ Värden. Lorenzo. Jag känner honom från akter, från telefonsamtal, från ljudet av hans röst i andra änden av linjen när jag kopplade honom. Han känner inte mig. Han känner henne.
„Jag hoppades att ni skulle komma“, säger han, och hans mask är svart och enkel, och under den ler någon som inte ler ofta. „Ni har tackat nej till fyra inbjudningar.“ Jag vet. Jag skrev avböjen.
Han räcker mig handen. Inte frågan om jag vill dansa. Handen. Jag lägger min i den, och musiken fångar oss, och han för som om han visste att jag aldrig dansat i den här salen förut.
„Ni dansar annorlunda än jag trodde“, säger han efter första svängen, tätt intill mitt öra. „Lättare.“ Mitt hjärta slår mot sidenet som inte är mitt. Sanningen kostar nu en dans. Om en timme kommer den kosta mer.
