Ingången är en bokhandel. Antikvariat, står det på skylten, öppettider efter överenskommelse. Jag har ingen överenskommelse. Jag har en skuldsedel från min bror i rockfickan och adressen han viskade till mig innan han lade på luren.
Bakom hyllan med förstautgåvor leder en trappa ner. Där nere: grönt ljus, kortbord, män som inte tittar upp. Och ett skrivbord i slutet av rummet, bakom vilket en man sitter som tittar upp.
„Solveig.“ Han säger mitt namn som om han läste det från en bokrygg. „Restauratör. Trettiotvå år. Du arbetar med pergament, inte papper, för papper tråkar ut dig.“ Jag har aldrig sett honom förut. Han vet vad jag en gång sa i en intervju som ingen läste.
„Jag är här för min brors skull.“ – „Naturligtvis.“ Han lägger händerna i kors. „Din bror är skyldig mig fyrtiotusen. Du har inte fyrtiotusen.“ Det är ingen fråga. „Nej.“ – „Bra. Då talar vi om något annat.“
På hans skrivbord ligger en bok, uppslagen, med en reva genom titelsidan. En foliant, kanske sjuttonhundratalet, och någon har misshandlat den. Mina händer vill röra vid den innan mitt huvud förbjuder det.
„Du ser den“, säger förläggaren. Alla kallar honom så, jag hörde det i trappan. „De flesta ser pengarna. Du ser boken.“ Han skjuter den två centimeter i min riktning. „För det skulle jag förlåta en hel del.“
Jag tittar på sprickan, sedan på honom. Han är lugn, alltför lugn, så lugn som man bara är när man redan känner slutet. "En natt", säger han. "Jag förklarar villkoren, och du förklarar för mig vad du gör med en bok som ingen längre vill rädda."
