Legenden är ren. Daniel Roth, trettioåtta år, dörrvakt, senast i Stockholm, dessförinnan Försvarsmakten. Länskriminalen har arbetat med den i fyra veckor. Jag bär den som en kostym som nästan passar. Utanför klubben Ruths i Stockholm står en kö ända till hörnet.
Ägaren tar emot mig på kontoret ovanför dansgolvet, där basen bara är en puls i golvet. Ruth. Inget efternamn på dörren, inget i våra akter som håller. Hon bär en svart klänning utan smycken och ser på mig som man läser ett kontoutdrag.
"Offenbach", säger hon. "Vilken klubb?" Jag nämner den. "Den stängde för två år sedan." – "Därför är jag här." Hon ler. Det är inte ett vänligt leende. Det är leendet från någon som redan känner poängen.
"Du står fel", säger hon. "En dörrvakt ställer sig inte med ryggen mot dörren. En polis gör det, för att han vet att kollegor är bakom honom." Jag står med ryggen mot dörren. Jag vänder mig inte om. Det skulle vara bekännelsen.
"Jag vet inte vad du pratar om." – "Självklart inte." Hon öppnar en låda, tar fram ett kontrakt, skjuter det över bordet. "Du börjar på fredag. Tolv euro i timmen, plus vad gästerna ger dig. Du står vid dörren till VIP-området."
Jag ser på kontraktet. Hon anställer mig. Hon vet vad jag är och anställer mig, och jag vet inte om det är ett misstag eller en fälla eller något tredje som inte står i någon utbildningsmanual.
"Och varför?", frågar jag. Ruth lutar sig tillbaka. "För att jag gillar att veta vem som observerar mig", säger hon. "Och för att du är den första som inte direkt ljög när jag frågade om du ljuger." Hon håller fram pennan. Hennes hand är fullkomligt lugn.
