Min partners diagnos ligger på tränarens bord: korsband, sex månader. OS-kvalet är om sex veckor. Jag läste siffrorna tre gånger, som om de kunde ändra sig.
"Det finns en ersättare", säger tränaren. Hon tittar inte på mig när hon säger det. Det är första tecknet. Det andra är dörren som går upp, och Viktor som kommer in, skridskorna redan över axeln.
För två år sedan sa han i en mikrofon att jag är tekniskt perfekt och känslomässigt tom. Den meningen står i varje artikel om mig. Jag har inte sett på honom sedan dess. Jag ser på honom nu.
"Lena", säger han, och det låter neutralt, övat neutralt. "Viktor." Tränaren skjuter fram ett papper till oss. Det korta programmet. Temat: kärlek. Jag skrattar, kort, och det ekar i den tomma hallen.
"Det här är musiken som redan är vald", säger hon. "Vi ändrar inget." Viktor läser pappret. Han skrattar inte. "Lyftet i tredje delen", säger han, "kräver tillit. Hon måste falla i mina händer, utan att titta."
På isen är det kallt, som alltid, men idag märker jag det. Han ställer sig bakom mig, för första lyftet, och hans händer lägger sig på mina höfter, sakligt, exakt där de ska vara. "Redo?", frågar han.
Jag är inte redo. Jag faller ändå bakåt, med slutna ögon, som figuren kräver, och han fångar mig, och för en sekund är hans ansikte över mitt och hans röst mycket låg: "Ser du. Inte tom."
