Hybridbilen tar sig de sista tre kilometerna grusväg bara på ettan. Whispering Pines Ranch, står det på skylten vid grinden, med bokstäver som min farfar måste ha bränt själv. Jag har träffat honom två gånger. Nu äger jag hälften av allt han lämnade efter sig.
Mannen på verandan reser sig inte när jag kliver ur bilen. Han sitter i en stol, hatten i nacken, och ser på mig när jag kommer över gården i mina Göteborgsstövlar. ”Ni är barnbarnet”, säger han. ”Ida”, säger jag. ”Cole”, säger han. Mer säger han inte.
Advokaten förklarade det i telefon: Den andra hälften tillhör förman. Jag hade föreställt mig en gammal man. Cole är inte gammal. Cole är arg, så där tyst arg som människor är som har hållit något i händerna i åratal och nu ser någon sträcka sig efter det.
”Jag säljer inte”, säger han innan jag har ställt ner väskan. ”Jag har inte sagt något än.” – ”Ni har ett galleri i Göteborg. Ni är här för att skriva på och åka.” Han har rätt. Jag hatar att han har rätt.
Huset luktar trä och kaffe och hund. I köket står en andra kopp, odiskad. Cole ser att jag ser den. "Er farfar", säger han. "Jag har inte ställt undan den än." Rösten förändras vid den meningen, helt lätt, och sedan är den hård igen.
Han visar mig rummet. Det är det minsta i huset, med utsikt över staketet. "Det andra var hans", säger han. "Det håller jag stängt." Jag skulle kunna insistera. Det tillhör mig till hälften. Jag insisterar inte.
Senare, vid staketet, med vinden som kommer från bergen, ställer han sig bredvid mig. "Fyra veckor", säger han. "Så länge tar det för domstolen. Stanna så länge, och säg mig sedan igen att du vill sälja." Han räcker fram handen, som när man sluter ett avtal, utan att le.
