Det tredje brevet låg på flygeln. Inte i brevlådan, inte under dörren. På flygeln, i mitt låsta övningsrum, mellan noterna till turnén. Efter det diskuterade skivbolaget inte längre.
„Ma'am.“ Han står i min hall med en enda väska. Aleks. Före detta militär, står det i hans pärm, annars inte mycket. Han är ett huvud längre än jag och låter mindre än min katt. „Jag tar gästrummet. Jag behöver planritningarna och din dagsplan.“
„Jag har ingen dagsplan. Jag har piano.“ – „Då behöver jag den.“ Han säger det utan ironi. Han har, tror jag, ingen. Vad han har är en blick som mäter varje rum innan han går in, och som inkluderar mig i det, som om jag vore ett fönster utan lås.
Första kvällen övar jag Rachmaninov för att jag är arg, och hör honom inte komma. Han står i dörröppningen när jag slutar. Inte i rummet. I öppningen, precis på linjen. "Spela vidare, ma'am. Jag kontrollerar fönstersidan."
Han kontrollerar fönstersidan i en timme. Jag vet inte vad som tar en timme på ett fönster. Jag vet bara att jag för första gången sedan det första brevet spelade till slut utan att stanna.
På konserten på fredag står han i sidogången där ljuset inte når, en skugga med knapp i örat. Jag tittar inte på honom. Jag spelar för åttahundra människor, och extranumret spelar jag för sidogången.
Efteråt, i bilen, säger han inget, som alltid. Sedan, vid trafikljuset: "Andra satsen, ma'am. Du tog den långsammare idag." Han har inte fel. Ingen annan hörde det. Han tittar på vägen och väntar på om jag ska berätta varför.
