Böckerna ligger under den tredje golvplankan i vinkällaren, där min man lade dem innan de sköt honom på Via Toledo. Jag har räknat dem varje natt sedan dess. Sju band. Handskrift. Varje siffra i dem är ett namn, och varje namn är en anledning att hämta mig.
Bilen kommer klockan nio. Jag hör den innan jag ser den, för huset ligger på kullen och vägen är lång och jag har inte gjort annat än att lyssna i sex veckor. En man kliver ur. Ensam. Det är den första överraskningen.
”Signora Chiara.” Dante. Efterträdaren. Jag såg honom på begravningen, på tredje raden, med ett ansikte som varken sörjde eller triumferade. Han tar inte av sig hatten, för han har ingen. Han står framför min dörr och väntar tills jag öppnar den helt.
”Jag kommer för att erbjuda dig mitt skydd.” – ”Jag har inte bett om det.” – ”Det vet jag. Annars hade jag inte kommit.” Han ser förbi mig in i hallen, där fotot av min man hänger, och ser tillbaka. Han har inte letat efter något. Han har bara visat att han vet var det hänger.
Jag är trettiofem och änka sedan sex veckor och i tolv år hustru till en man som förklarade allt för mig utom det viktigaste. Dante är yngre än han var. Lugnare. Farligare, tror jag, för han har inget att bevisa.
„Kom in“, säger jag, för man lämnar inte en capo på tröskeln, och för att jag vill veta om han tittar på vinkällaren. Han tittar inte på den. Han sätter sig i min mans fåtölj utan att fråga, och sedan, när han märker min blick, reser han sig igen.
„Förlåt.“ Han tar den andra stolen. „Det finns folk som tror att er man lämnade anteckningar“, säger han. „Jag tror inte det.“ Han ser på mig, och hans blick säger: Jag tror det mycket väl. „Jag vill att ni ska veta att jag inte tror det.“
