Klockan är tolv minuter över fyra, och köket luktar terpentin för att jag glömde mina penslar i diskhon. Ben står framför dem, i t-shirt, och ser på penslarna som på ett brott. "Amelie. Vi hade en regel."
”Vi hade fem regler. Jag håller tre.” Jag drar upp kylskåpsdörren och ställer mig i ljuset som faller ut, för jag vet annars inte vart jag ska ta vägen. Tre månader styvsyskon. Två månader Södermalm, tre rum, en hall. Sedan i natt delar vi badrum, för i mitt fungerar inte vattnet längre.
Han ställer undan penslarna. Omsorgsfullt, i ett glas, med vatten, så som man ska göra och som jag aldrig gör. Han är tjugosex och lever som om han hade en bruksanvisning för allt. För mig har han ingen.
"Varför är du vaken?", frågar jag. "Varför är du vaken?" – "Jag har målat." – "Jag hörde dig måla." Det är inget svar. Han har hört mig i tre månader genom väggen. Jag hör honom också. Jag har aldrig sagt det.
Han lutar sig mot kylskåpet bredvid mig, och köket är smalt, och hans axel är varm, och ljuset gör oss båda bleka och ärliga. "Din mamma har frågat om vi kommer till påsk", säger han. "Som familj."
"Som familj", upprepar jag. Det låter fel i min mun, lika fel som hans t-shirt, som egentligen är min, som han tagit från tvätten och som jag inte tar ifrån honom.
"Amelie", säger han, och den här gången utan regel i tonen. "Gå och lägg dig." Jag går inte. Han går inte. Kylskåpet surrar, och hallen mellan våra rum är två meter lång, och ingen av oss använder den.
