Uppsatsen kommer tillbaka med mer rött än svart. Jag lägger den på soffbordet, mellan två kunder, och läser den medan färgen verkar. Tisdag, torsdag, kvällsgymnasiet i Stockholm, svenska hos Dr. Voss. Nio månader till studenten. Jag är tjugonio och äldst i kursen.
Marginalanteckningarna är små och prydliga. "Här undviker du." "Det menar du inte." "Säg det som du skulle säga det till din kund." Han känner till mitt yrke. Jag har aldrig nämnt det i kursen.
På torsdagen sitter jag på sista raden. Han står längst fram, precis, orörlig, talar om Kleist som om en kollega han inte gillar men respekterar. Han ser på mig en gång, vid ordet "ansvar", och ser bort.
Efter kursen stannar jag för att jag tar på mig jackan långsamt. Han sorterar papper. "Fru Aydin." – "Du känner till mitt yrke." – "Dina händer." Han ser på dem. "Man ser det på händerna. Och på hur du lyssnar. Frisörer lyssnar bättre än germanister."
"Mästare", säger jag. "Frisörmästare." Han nickar, som om han rättat ett fel i en fotnot. "Ursäkta." Han menar det. Jag känner män som säger det, och män som menar det, och han hör till den andra sorten, vilket gör allt svårare.
"Anteckningen på sidan tre", säger jag. "Det menar du inte. Hur vet du vad jag menar?" Han lägger undan papperen. "För att du bytte handstil på det stället. Den blev mindre. Människor skriver mindre när de ljuger."
Rummet är tomt, neonrören surrar, och Dr. Henrik Voss ser på mig som om jag vore en text han vill läsa till slut. Jag har jackan på mig nu. Jag har inte dörren än.
