Min farbrors semesterlägenhet har två sovrum, ett kök och en öppen spis som drar om man känner den. Jag känner den inte. Claire känner den. Hon knäböjer framför den, i en tröja som är för stor för henne, och lägger på ved utan att bry sig om mig.
”Du pluggar vid köksbordet”, säger hon, ”jag läser vid brasan. Vi kommer inte i vägen för varandra.” Det var planen. Min farbror gjorde den, i telefon, i den tonen han gör allt. Finn behöver lugn och ro för tentan. Claire behöver avstånd. Gotland har plats.
Gotland har plats, sa han. Lägenheten har det inte. Jag sitter vid bordet med anatomiatlasen, och jag hör henne bläddra. Var fjärde minut. Jag vet att det är fyra minuter, för jag har slutat läsa och börjat räkna.
Hon är trettiosex. Hon är gift med min farbror. Jag har sett henne på jul, på födelsedagar, i min mors kök, där hon alltid diskade för att hon annars inte visste vart hon skulle ta vägen med händerna.
”Du stirrar”, säger hon utan att titta upp. ”Jag tänker.” – ”På anatomi?” – ”På folk som behöver avstånd och ändå åker till en lägenhet med en främling.” Nu lyfter hon blicken. ”Du är ingen främling, Finn.” – ”Jo. Det är jag.”
På kvällen går vi till stranden, för det gör man här, och dimman tar sikten på allt utom de närmaste fem meterna. Hon hakar fast sig i min arm, kort, på grund av sanden. Hon släpper inte taget när sanden är över.
”Fråga inte varför jag är här”, säger hon in i dimman. ”Jag frågar inte.” – ”Bra.” Hon går vidare, vid min arm, och jag vet att jag inte kommer att plugga i natt.
