Kontraktet har elva sidor, och nio av dem handlar om tystnad. Vem som skriver texten säger ingen. Vem som hittar melodin säger ingen. Jag skriver under för att jag gjort det i åratal, och för att pengarna räcker för att inte tänka på hyra på ett år.
Lantstället ligger en timme från allt. Studion är i källaren, med mattor på väggarna och en gitarr som ser ut att ha upplevt mer än jag. Nick Rivers sitter på golvet, inte på stolen, och tittar upp när jag kommer in.
„Du är Romy.“ – „Jag är den som inte finns.“ Han skrattar, hest, ett skratt man känner från skivor och som på riktigt låter mycket tröttare. „Då är vi redan två.“
Bolaget vill ha en comeback. Han vill, tror jag, bara sova. På bordet ligger papper med påbörjade rader, alla överstrukna. Jag läser en som inte är överstruken. Den är bra. Den är för bra för att ges till en publik.
„Den inte“, säger han när han ser vad jag läser. „Den är inte till albumet.“ – „Till vem då?“ Han tar papperet ur min hand, viker det, stoppar det i byxfickan. „Vet jag inte än.“
Vi jobbar till tre. Han sjunger tyst, jag skriver, vi bråkar om ett ord i andra versen, och så småningom sitter han inte längre på golvet utan bredvid mig i soffan, gitarren mellan oss som ett argument.
„Sjung du“, säger han plötsligt. „Bara raden. Jag vill höra hur den låter när någon menar den.“ Jag sjunger aldrig inför andra. Det står inte i något kontrakt, men det är regeln jag lever efter. Han väntar. Gitarren surrar fortfarande.
