Vedet kommer på tisdag, precis som kvinnan i affären sa. Skogvaktaren kommer med det. Han staplar det bredvid min mormors stuga utan att ringa på, och jag ser från fönstret hur han lägger vedträna: exakt, utan brådska, som någon som har gjort det här många gånger för det här huset.
„Luca“, säger han när jag kommer ut. Han torkar inte av händerna innan han ger mig en. „Din mormor beställde alltid två kubikmeter. Jag har tagit med två.“ – „Jag stannar inte länge.“ – „Det har alla sagt som har flyttat hit.“
Stugan ligger en timme ovanför byn, i de svenska skogarna, där vägen slutar och skogen börjar. Jag har ärvt den med ett brev där min mormor skrev tre saker: Ved kommer på tisdagar. Fönstren hålls stängda på natten. Lita inte på skogvaktaren.
„I byn säger man att skogen inte är säker på natten“, säger jag. Luca tittar mot träden. „Byn har rätt.“ – „Varför?“ – „Vargar.“ Han säger det likgiltigt, som man säger regn. „Du kommer att höra dem. Du kommer inte att gå ut.“ Det andra låter inte som en förutsägelse.
Han är trettioett, gissar jag, som jag, eller äldre; i skogen åldras människor annorlunda. Han har händer som inte skakar, och ögon som – jag tittar en gång till. Solen står lågt, och i ljuset reflekterar hans ögon kort, ljust, falskt, som ett djurs i strålkastarljus.
Sedan är det över, och han ser på mig med helt vanliga ögon, bruna, trötta, och frågar om kaminen drar. „Ja“, säger jag. Jag har inte tänt den än. Han vet det, tror jag.
„Irina“, säger han vid dörren, och jag har inte sagt mitt namn till honom. „Din mormors brev. Den tredje meningen.“ Han väntar inte på om jag känner till den. „Den gäller.“ Sedan går han nerför vägen, och i skogen till vänster om honom rör sig något stort med.
