Nyckeln till nattarkivet är tyngre än den ser ut. Jag vrider den två varv, och dörren ger efter som om den hade väntat på mig. Där bakom: hyllor ända upp till taket, papper som luktar damm och kall rök, och ett enda ljus i slutet av gången.
„Fru Elara.“ Rösten kommer inte från där ljuset är. Den kommer från vänster, ur mörkret mellan folianterna. „Du är punktlig. Det uppskattar jag.“
Konstantin kliver in i lampans sken, som om han alltid hade stått där. Han är min chef sedan i kväll, jag känner hans namnteckning från tre formulär. Han bär en kostym utan slips och ser ut som någon som aldrig har haft bråttom.
„Samlingarna i den bakre delen är inte katalogiserade“, säger han. „Du ska gå igenom dem. Inte läsa. Gå igenom.“ Han gör en paus, så lång att jag skulle kunna räkna den. „Te?“
På bordet står två koppar som redan ångar. Han har alltså vetat att jag skulle komma, och när. Jag sätter mig, och han sätter sig mitt emot mig, men han dricker inte. Han ser på mig medan jag dricker, händerna knäppta, mycket stilla, mycket vaken.
„Varför arbetar du nattetid?“, frågar jag. Det är fel fråga, jag märker det på ryckningen i hans mungipa. „För att böckerna är tystare på natten“, säger han. „Och för att jag inte gillar dagen.“
Bakom honom, på den översta hyllan, ligger en volym utan ryggtitel, med en röd tråd som bokmärke. Konstantin följer min blick utan att röra på huvudet. „Den inte“, säger han tyst. „Inte än.“ Och han ler, som om han just hade gett mig något.
