Passet är rent, grytorna är kalla, och mannen som igår var kökschef står ute på gatan med en kartong. Jag har sett honom gå genom fönstret. Sedan kommer Vivienne genom svängdörren, ensam, i en kappa som kostar mer än min månad.
"Karim." Hon kan mitt namn. Investeraren kan annars bara siffror. "Du är från och med idag kökschef." Inget förberedande samtal, ingen handskakning. Hon lägger ett kontrakt på passet, där tallrikarna annars står.
"Jag är souschef." – "Det var du. Fram till för fyra minuter sedan." Hon tittar på sin klocka, som om hon hade tagit tid. "Din lön fördubblas. Ditt namn står från och med måndag på menyn. Om tre veckor kommer kritikern som gav oss stjärnan och kontrollerar om vi fortfarande förtjänar den."
Jag är trettiofyra. Jag har stått i kök i tolv år, i Lyon, i Köpenhamn, här i Göteborg. Jag har lärt mig vad man säger till en kvinna som ser på en så där, och jag säger det inte. ”Och om han tar den?” – ”Då var du inte värd det.”
Hon går genom mitt kök som om det vore hennes. Det är det, på papperet. Hon öppnar kylrummet, tittar in, stänger det. Hon lyfter en sked ur fonden som jag har kokat sedan klockan sex, och smakar utan att fråga. Jag ser på henne, och köket är plötsligt väldigt litet.
"För mycket salt", säger hon. "Nej", säger jag. Hon ser på mig. Det är första gången någon i det här huset säger nej till henne, det ser jag på hennes paus. "Du motsäger mig?" – "I mitt kök. Ja."
Vivienne lägger ner skeden. Långsamt. "Bra", säger hon. "Tre veckor. Du lagar mat, jag är här varje kväll. Jag vill se om du klarar av att hålla fast vid ditt nej." Hon skriver under kontraktet först och skjuter det till mig.
