Dag 184 sedan stormen. Jag skriver siffran på tavlan i labbet, för ingen annan räknar. Soleruptionen brände radiomodulen och sju kollegor, och stationen Helios kretsar kring Europa som en sten som någon kastat och glömt.
„Underhållsgång C, om tio minuter.“ Commander Vale talar över intercomen, fast vi är de enda två människorna ombord och jag kan se honom genom den öppna dörren. Han håller fast vid former. Jag trodde det var svaghet. Nu tror jag att det är det enda som håller honom uppe.
Vi möts vid slussen. Han bär dräkten, jag bär dräkten, och i Helios trånga korridorer är avståndet mellan två människor exakt en armlängd, hur mycket man än försöker öka det.
„Filter tre visar avvikelse“, säger jag. „Jag vet“, säger han. Han vet alltid. Hans akt är till hälften svärtad, och den andra hälften säger bara att han är säkerhetsofficer. Jag är astrobiolog. Jag har lärt mig att klassificera det okända. Med honom lyckas jag inte.
I underhållsschaktet är det trångt. Han håller lampan, jag byter filtret, och våra axlar vidrör varandra för att de måste. Det är ingenting. Det är det enda på hundraåttiofyra dagar.
„Nova“, säger han. Han använder nästan aldrig mitt förnamn. „Filtret är inte problemet.“ – „Vad då?“ – „Syret räcker för en av oss längre än för två.“ Han säger det i samma ton som han meddelar underhållsschemat.
Jag sänker skiftnyckeln. Brummandet från livsuppehållande system fyller schaktet, det ljud som jag inte längre hör, förutom nu. Idris ser på mig, och för första gången på sex månader är det han som väntar.
