Gårdshunden känner inte igen mig längre. Han skäller tills Katharina kommer ut från ladan och gör ett ljud som jag känner igen från min farfar, och hunden lägger sig. Hon står i dörren, hö i håret, och ser på mig som man ser på någon man känner från fotografier.
„Florian.“ – „Katharina.“ Femton år. Hon var tretton när jag var här senast, och jag sjutton, och vi gömde oss i höet när de vuxna bråkade. Nu är vi de vuxna, och bråket är en gård som måste tillhöra någon.
”Du ser ut som en storstadsbo”, säger hon. ”Jag är veterinär i Göteborg.” – ”Jag vet vad du är. Jag googlade kliniken.” Hon ler, och det är ett annat leende än den trettonåringens, och jag märker att jag tittar för länge.
Farfar vill bestämma innan vintern kommer. Försäljning eller överlåtelse. Katharina har bott här i sex år, sköter korna, gör bokföringen, och alla vet att hon vill ha gården. Alla vet också att gubben har en man i tankarna, och att den mannen är jag.
„Jag vill inte ha den“, säger jag vid köksbordet medan hon skär bröd. „Jag är här för att säga nej.“ – „Säg det då till honom.“ – „Han sover redan.“ – „Säg det i morgon då.“ Hon lägger ifrån sig kniven. „Eller stanna veckan ut. Kalvarna kommer, och jag har ingen veterinär.“
Utanför blir det mörkt över ängarna, och köket doftar av bröd och ladugård, och hon sitter mitt emot mig med hö i håret som jag inte tar ur hennes hår, fastän min hand vill.
„Vi gömde oss i höet då“, säger hon, som om hon hade hört min tanke. „Kommer du ihåg det?“ Jag kommer ihåg det. Jag kommer ihåg det så väl att jag inte svarar.
