Agendan ligger framför mig, sjutton punkter, konferensrum 4, nionde våningen. Jag har läst den tre gånger innan jag släpper namnet under "Motpart". Adrian Falk, VD. Det tog mig tre år att kunna skriva hans namn igen utan att fingrarna stannar.
Han kommer sist. Naturligtvis. Mörk kostym, klockan som jag inte gav honom, samma sätt att gå in i rummet som om han hade byggt det. Han ser på mig. En halv sekund. Sedan nickar han åt gruppen och sätter sig snett mitt emot mig.
"Fru Wenger leder förhandlingen för köparsidan", säger min klient. Adrian säger: "Jag vet." Två ord. Sex veckor är avsatta för denna fusion. Jag har redan under första minuten förstått att han kommer att använda tiden.
Punkt tre: Sekretess. Klausulen är formulerad av hans advokater, den går långt utöver det vanliga. Inga uttalanden om de inblandade personernas historia. Jag läser meningen två gånger. Han ser på mig medan jag gör det, uttryckslöst, och jag vet precis vilken historia han menar.
"Det är ovanligt brett formulerat", säger jag. "Det tjänar till att skydda alla inblandade", säger Adrian. Hans röst är lugn. Vid altaret var den inte där, det fanns bara ett samtal, två timmar före tidpunkten, och sedan inget.
Under pausen står jag vid fönstret. Han ställer sig bredvid mig, inte för nära. "Caroline", säger han, för första gången med förnamn. "Jag visste inte att det var du. Förrän igår." – "Och om du hade vetat det?" – "Då hade jag formulerat klausulen skarpare."
Han går tillbaka till bordet. Jag stannar vid fönstret, händerna mot den kalla rutan, och inser att han inte förhandlar för att vinna. Han förhandlar för att ha mig i det här rummet varje dag i sex veckor.
