Sofia kramar mig vid porten till lantgården, och över hennes axel ser jag honom. Matteo. Han bär lådor från en skåpbil, ärmarna uppkavlade, och han tittar inte hit. Åtta år. Han vet att det är jag. Jag ser det på hur han sätter ner lådan.
"Du får det blå rummet", säger Sofia, "bredvid Matteo, jag hoppas det är okej, det var det enda som var ledigt." Det är okej. Det är inte alls okej. Jag ler och säger att jag ser fram emot det.
Jag är bröllopsfotografen, för jag är bästa vännen och för att fotografera är det jag kan. Jag ställer in kameran på olivträd, på vinflaskor, på brudens händer. Inte på honom. Inte en enda gång på honom.
Vid middagen sitter han mitt emot mig. Naturligtvis. Bordet är långt, och familjen är högljudd, och mellan oss står bröd och olja och åtta års tystnad. Han säger: "Valentina." Jag säger: "Matteo." Det var hela samtalet.
Sedan sträcker han sig efter karaffen, och ärmen glider upp, och jag ser kedjan. Silver, tunn, med det lilla berlocket som jag då såg i hans näve, den natten med stormen, innan han kysste mig. Han bär den. Fortfarande.
Han märker att jag tittar. Han drar inte ner ärmen. Han ser bara på mig, lugnt, som någon som har väntat länge på en perrong och inte längre är säker på om tåget kommer.
Efter middagen står jag i korridoren framför det blå rummet. Hans dörr är bredvid, en springa öppen, ljus bakom. Tre dagar till bröllopet. Tre nätter i den här korridoren.