Klockan elva tillhör balkongen mig. Det är allt som är kvar av lägenheten sedan kartongerna försvann, hans och mina, som han tog med sig för att de var hans. Jag står vid räcket med en cigarett som jag inte tänder. Jag slutade för tre år sedan. Jag har inte slutat hålla i den.
Där borta tänds ett ljus. Två meter fågelvägen, balkong mot balkong, åtskilda av en hängränna och en storstads artighet. Den nya grannen. Han kommer ut, också klockan elva, också med en cigarett, och han tänder den inte heller.
Vi tittar inte på varandra. Det är överenskommelsen man gör utan att prata. Han tittar på gatan, jag tittar på gatan, och där nere går spårvagnen, och någon skrattar i en annan lägenhet.
”Eld?”, frågar han ut i mörkret. Det är den första frågan på en veckas elva-balkong. ”Jag röker inte”, säger jag. ”Inte jag heller.” Han håller ändå upp en tändare, en gul plastgrej, som om det vore ett argument. ”Ville bara veta om du pratar.”
”Milan”, säger han. ”Nele.” Mer händer inte. Han stoppar undan tändaren. Vi står stilla igen, men det är en annan tystnad än de senaste nätterna, en där någon lyssnar.
”Jobbig vecka?”, frågar han efter en stund. ”Jobbigt år.” – ”Jag förstår.” Han säger inte hur han förstår. Han säger inte varför en man går ut på balkongen klockan elva med en cigarett som han inte röker. Han låter frågan ligga kvar som tändaren, för senare.
Kvart över elva går han in. Vid dörren stannar han. ”I morgon igen?” Det låter som om det inte vore ett erbjudande, utan en tid. Jag svarar inte. Jag lägger den kalla cigaretten på räcket, där den ligger kvar till i morgon.
