Jag missade färjan med flit. Jag stod på kajen och såg på när den lade ut, med min redaktion, min mobil och mitt namn ombord, och jag gjorde ingenting. Det vet ingen. Det får ingen veta.
Nu sitter jag i en fyr, vars fyrvaktare bara öppnade dörren för mig för att jag annars skulle ha blivit kvar på klipporna. Soren. Han sa namnet och inget mer. Han gjorde te, utan att fråga om jag ville ha, och sköt fram en stol till kaminen.
”Hur länge?”, frågar jag. ”Till i morgon. Kanske längre.” Han tittar inte ut genom fönstret när han säger det. Han känner vindens ljud tillräckligt väl. Jag känner människor tillräckligt väl för att veta att han inte vill ha mig här.
Den spiralformade trappan går uppåt mot ljuset som roterar var tolfte sekund. Jag räknar det mot väggen. Tolv. Tolv. Soren tar undan min våta jacka, hänger upp den, viker min halsduk, allt utan ett ord, som om jag vore ett föremål som tillfälligt ingår i hans inventarium.
”Du är journalist”, säger han plötsligt. Jag har inte sagt det. ”Din väska. Din inspelare.” – ”Jag är ingen som arbetar nu.” – ”Bra. Här finns inget att rapportera.” Det låter som en önskan, inte som ett konstaterande.
Under timmen som följer säger han tre meningar. Om kaminen, om sängen där uppe, om tiden då han kontrollerar ljuset. Han säger inget om sig själv. Jag frågar inte. Jag är trött på att ställa frågor. Det är därför jag blev kvar på kajen.
När han går uppför trappan stannar han på fjärde steget. ”Liv”, säger han. Jag sa mitt namn när han öppnade dörren, jag trodde inte att han hade hört det. ”Färjan. Man missar den inte.” Han tittar inte på mig. ”Jag tog den inte heller, en gång.”
