Sonden träffade honom på en meter fyrtio. Jag grävde tills spaden hittade en jacka, sedan tills jackan hittade en man, sedan tills mannen hostade. Nu ligger han på britsen i min station och pratar, sedan han kunde.
"Du tog inte med mig brädan." – "Din bräda ligger under fyra meter snö." – "Var dyr." – "Du var också dyr." Tobias flinar med blå läppar. Jag har grävt ut ingen på sjutton år i bergräddning som först frågar efter sin bräda.
Utanför har stormen tilltagit, och radion ger bara brus. Helikoptern kommer inte idag. Kanske inte imorgon. Förråden räcker i tre dagar, om han inte äter som han pratar.
Jag lägger på ved. Stugan är ett rum, en kamin, två britsar, och den ena är min. Han ser på mig när jag rör mig, som någon som inte är van vid att man tar hand om honom, och hatar att han gillar det.
"Varför gick du upp?", frågar jag. "Backarna var avstängda." – "För att de var avstängda." Han säger det som om det vore logiskt. "Jag åker hellre ensam." – "Du dog nästan ensam." – "Hade också varit logiskt."
Han skrattar, men det är inget skratt, och jag känner tonen. Jag har använt den själv, för några år sedan, vid en annan kamin. Jag sätter mig på golvet, ryggen mot britsen, så att jag inte behöver se honom.
"Tre dagar", säger jag. "Du kan prata eller vara tyst, men du kan inte springa iväg. Snön når upp till fönstret." Bakom mig blir det tyst. Sedan säger han, mycket tyst, helt annorlunda: "Jag vet."
