Lådan i min mosters sekretär går upp först när jag hjälper till med brevöppnaren. Däri: inga smycken, inga foton, utan brev, bundna med ett grått band. Fyrtio år gamla, de första. Alla till samma namn. Broder Anselm, Kloster Marienthal.
Jag läser bara det första. Det räcker för att veta att min moster inte hade ett liv, utan två, och att hon gömde ett av dem för alla, även för mig.
Klostret ligger tjugo minuters promenad bakom prästgården. Jag går dit för att jag inte vet vart annars med breven. Jag ringer på vid porten. Det är inte den gamle mannen jag förväntar mig som öppnar.
„Broder Gabriel“, säger han. „Jag förvaltar arkivet.“ Han är yngre än mig, kanske, eller lika gammal, med händer som ser ut som om de håller mycket och släpper lite. Han ser bunten i min hand, och något i hans ansikte blir stilla.
„Broder Anselm tar inte emot någon“, säger han. „Han är mycket gammal.“ – „Jag vill inget av honom. Jag vill ge honom något tillbaka.“ Gabriel ser på det grå bandet. „Ge det till mig då.“
Jag ger det inte. Jag vet inte varför. Kanske för att han vill ha det för mycket. „Du har läst dem“, säger han tyst. Ingen fråga. Jag nickar. „Då vet du att ingen här får läsa dem.“
Han kliver åt sidan och håller upp grinden för mig. Inte in i klostret, bara in på gården, där en brunn står och kvällen redan hänger i träden. „Jag avlägger mitt löfte om tre veckor“, säger han, utan att jag har frågat. „Fram till dess har jag tid.“
