Akterna ligger på soffbordet, där de ligger varje torsdag. Robert har tagit med dem, som varje torsdag, har hängt rocken över stolsryggen, som varje torsdag. Elva månader. Jag skulle kunna ställa klockan efter honom.
„Förhandlingen är uppskjuten“, säger han. „Igen.“ Jag nickar. Jag har slutat skriva upp datumen. Min man sitter i häkte, och hans försvarare är den enda människan som fortfarande kommer genom min dörr utan kamera.
Gardinerna är fördragna sedan fotot i tidningen. Grannen mittemot har en ny kikare, det vet jag för att jag också har en. Robert känner till spelet. Han parkerar två gator bort.
Idag sitter han inte på stolen, utan på soffan, i andra änden. Han slår inte upp akten. „Sylvie“, säger han, „hur mår du?“ Inte: Hur går det med fallet. Inte: Håll ut. Du.
Jag har inget svar. Trettioåtta år gammal, och jag vet inte längre hur jag mår, för att ingen har frågat på elva månader. Jag skrattar, kort, och det låter falskt, och han väntar tills det är över.
„Jag stod i två timmar i affären igår“, säger jag, „för att jag inte visste vad jag skulle handla för en person.“ Robert nickar, som om han hade väntat sig precis det. „Du lagar mat för två“, säger han. „Jag såg tallrikarna.“
Han stannar inte en timme längre. Han stannar två. När han tar rocken är det mörkt, och han hejdar sig i dörren, med ryggen mot mig. „Nästa torsdag tar jag inga akter“, säger han. Sedan går han, och jag står i hallen och hör hur hans bil startar två gator bort.
