Nyckeln kärvar, som den alltid har kärvat. Jag lutar axeln mot träet, och villans dörr svänger upp mot en hall som luktar bonvax och min far. Två år har jag inte varit här. Han har varit död i sex veckor.
„Du kunde ha ringt.“ Vivien står i trappan, barfota, ett glas vatten i handen. Trettioåtta, elva år äldre än jag, och i mitt huvud har hon alltid varit kvinnan som tog honom ifrån oss.
„Jag har en nyckel“, säger jag. „Jag behöver inget tillstånd.“ Hon nickar, som om hon hade väntat sig precis den meningen, och kommer nerför trappan utan att se på mig.
I biblioteket står fortfarande hans fåtölj. Vivien stannar vid dörren, jag sätter mig inte. Mellan oss ligger mattan som jag lekte på som barn, och den är plötsligt mycket bred. Det luktar kall cigarrök som inte har tillhört någon på veckor.
„Notarien kommer på torsdag“, säger hon. „Fram till dess tillhör huset oss båda.“ Oss. Hon säger ordet som ett faktum, inte som en pålaga.
På skrivbordet ligger ett kuvert med mitt namn, i min fars handstil. Jag känner stilen, jag känner bokstävernas lutning. Jag känner inte anledningen till varför Vivien inte har öppnat det.
„Jag har inte läst det“, säger hon, som om hon kunde höra mina tankar. „Jag ville att du skulle vara med.“ Hon står fortfarande vid dörren. Hon ser trött ut, och för första gången ser jag på henne utan att hata henne.
