Knäet gör sig påmint när jag reser mig, som varje morgon. Jag räknar inte längre dagarna sedan operationen, jag räknar dagarna till kontoutdraget. Min farbrors surfskola har fjorton brädor, åtta våtdräkter utan hål och en bank som tappar tålamodet.
Hon står vid bryggan när jag låser upp. Kort hår, salt, en ryggsäck, och en blick som räknar mina brädor innan jag hinner säga god morgon. "Leash på den tredje är trasig", säger hon. Portugisisk accent. "Och den där dräkten har ett hål vid knät."
"God morgon", säger jag. "Jag söker inte kritik." – "Du har en annons ute. Livräddare, säsong." Hon håller upp sin telefon. "Jag kommer från Lissabon. Jag har sett fler vågor än du har kunder."
Jag är trettioett, jag var proffs, jag har stått på pallen på Hawaii, och min farbror lämnade mig sin skola för att han trodde att knät skulle läka. Det läker inte. Hon tittar på knät, kort, och säger inget. Det räknar jag henne till godo.
"Säsongen börjar om tolv dagar", säger hon. "Du har ingen nybörjarkurs, ingen barnkurs, och hemsidan är från 2014. Jag kan alla tre." – "Jag kan också alla tre." – "Du kan inte bära det i vattnet."
Västkusten ligger grå och stilla framför oss, och jag vet att hon har rätt, och att jag helst skulle sätta henne på tåget igen. Istället står jag där, med nyckeln i handen, och vinden drar i hennes jacka.
"Två veckors provtid", säger hon. "Om skolan fortfarande står efter det, pratar vi om lön." Hon sträcker fram handen. "Och om inte, säger jag vad du har gjort fel."
