Korsetten snör åt andan, vilket enligt kurordningen ska vara mitt enda fel. Lugn, har badläkaren ordinerat, lugn och mjölk och inga böcker efter nio. Min familj har skickat mig hit för att pratet om min upplösta förlovning ska lägga sig som damm i ett tomt rum.
”Fröken Henriette.” Den unge mannen vid mottagningsbordet ser inte ut som en läkare. Han ser ut som om han inte sovit en natt och inte ångrat det. ”Dr. Brandt. Jag assisterar Dr. Wehrle. Han är förhindrad.” – ”Med vad?” – ”Med lunchen.”
Han bläddrar i min journal, långsamt, och hans mun rycker på ett ställe. ”Nervös utmattning”, läser han. ”Retlighet. Otillbörlig åsiktsyttring vid bordet.” Han tittar upp. ”Vilken åsikt?”
”Att en kvinna som löser en förlovning inte är sjuk, utan klok.” Jag säger det innan jag kan hindra mig. Dr. Brandt lägger undan journalen. ”Jag ordinerar er motsägelse”, säger han. ”Tre gånger dagligen. Före måltiderna.”
Ute i kurparken går damerna i vitt under parasoller, och jag går bland dem som en falsk ton. Han hinner ifatt mig vid springbrunnen, hatten i handen, mot alla regler som en assistent borde känna till.
”Ni läser efter nio”, säger han. ”Jag såg ljuset.” – ”Ni observerar patienternas fönster?” – ”Bara ett.” Han säger det utan leende, och därför verkar det. Springbrunnen sorlar, och en av damerna i vitt tittar hit.
”I morgon klockan sex är skogen tom”, säger han. ”Ingen läkare, ingen ordning, inget korsett behövs.” Han sätter på sig hatten. ”Jag promenerar där. Ensam, om inte någon motsäger.”
