Axeln drar när jag drar tröjan över huvudet. Kapten, står det på ryggen, C på bröstet, Malmö Redhawks. Det tog mig fem år att komma tillbaka till den här staden, och en tackling för att hamna i behandlingsrummet.
"Herr Brandt." Läkaren kommer in, surfplattan framför bröstet som en sköld. Jag känner igen rösten innan jag ser ansiktet. Sarah. Dr. Sarah Lindqvist, står det på namnbrickan. Hon har doktorerat. Hon sa aldrig att hon ville göra det.
"Sarah." – "Dr. Lindqvist", säger hon. "Sätt er, tack." Jag sätter mig. Hon ställer sig bredvid mig, inte framför mig, och lägger två fingrar på mitt nyckelben. Hennes händer är kallare än förr. Eller så är jag det.
"Lyft armen. Tills det gör ont." Jag lyfter. Det gör ont, men inte i axeln. "Här?" – "Ja." – "Här?" – "Ja." Hon knappar in något i surfplattan. Hennes ansikte rör sig inte. För fem år sedan rörde det sig, när jag stängde dörren bakom mig, jag såg det i fönstret.
”Fyra veckor”, säger hon. ”Minst. Ingen kontakt, inget skott.” – ”Matchen mot Stockholm är om tio dagar.” – ”Då spelar Stockholm utan dig.” Hon säger det utan att titta upp, och jag vet att hon njuter av det, och jag vet att hon samtidigt hatar det.
"Du kunde ha förberett mig", säger jag. "Ringt. Något." Nu tittar hon upp. "Jag ringde, Nico. För fem år sedan. Elva gånger." Hon lägger bort surfplattan. "Jag slutade bara räkna."
Behandlingsrummet är litet, och hon står mellan mig och dörren. Hon måste släppa mig, någon gång, annars blir det ingen säsong. Jag måste se på henne, nu, annars blir det inget.
