Kapitel två i min avhandling har på sidan fjorton inte en enda svart mening kvar. Rött bläck, marginal till marginal, i en handstil som går att läsa, vilket gör det värre. „Det här är påstående, inte analys.“ „Vem citerar du här, dig själv?“ Prof. Elias Thorne, min nya handledare, i åtta veckor.
Fakultetsfesten äger rum på innergården, med ljusslingor och vinet som fakulteten har råd med. Jag går dit för att man går dit. Jag går dit för att jag vet att han går dit. Det erkänner jag bara för mig själv.
Han står i kanten, ett glas i handen, och pratar med ingen. Alla pratar om honom. Jag ställer mig två meter från honom vid samma bord och tar ett glas som jag inte vill ha.
„Fru Berger.“ – „Herr professor.“ – „Sidan fjorton.“ Det är en fråga. „Jag har skrivit om den.“ – „Nej. Du har försvarat den. Det är något annat.“ Han dricker. „Att skriva om skulle innebära att du tror på mig.“
„Jag tror inte på dig.“ Det är ute, och ljusslingan gungar, och någonstans skrattar dekanus om något annat. Thorne ser på mig. För första gången inte som ett manuskript. „Bra“, säger han. „Det var det enda rätta svaret.“
Han är inte gammal. Han är gammal nog för att det skulle vara ett ämne, och ung nog för att det blir ett problem. Jag ser hans hand på glaset, samma hand som för det röda bläcket, och jag märker att jag har tittat på den för länge.
„Mitt kontor är öppet“, säger han, tyst. „Om du vill bråka om sidan fjorton. Nu. Utan marginal.“ Han ställer ner glaset och går utan att vänta på ett svar, och innergården är plötsligt väldigt högljudd.
