Två resväskor står i min hall. Nadja står mellan dem och ser ut som om hon inte sovit på flera dagar, vilket stämmer, det vet jag, för min bror ringde mig klockan två och skrek, och hon klockan tre, och skrek inte.
”Två veckor”, säger hon. ”Tills jag hittar något. Inte längre.” – ”Så länge du vill.” – ”Två veckor, Leon.” Hon har övat på meningen. Jag hör det. Jag tar den tyngre väskan och bär in den i gästrummet, som jag i går kväll tömde efter att hon lagt på.
Hon var först min vän. Det vet ingen utom jag och kanske hon. En sommar för nio år sedan, konserter, nattbussar, en kväll då jag kunde ha sagt något och inte sa något. Sedan träffade min bror henne, i mitt kök, och jag diskade glasen.
”Sängen är nybäddad.” – ”Du behövde inte.” – ”Det vet jag.” Hon sätter sig på sängkanten, i min lägenhet, i en tröja som jag känner igen från familjefester, och tittar på sina händer, där det inte längre finns någon ring.
”Han säger att jag aldrig älskade honom”, säger hon. Jag förblir tyst. Jag står i dörröppningen och håller fast i den utan att det syns. ”Jag vet inte om han har rätt.”
Lägenheten är liten. Bad, kök, mitt rum, hennes. Jag känner vartenda ljud här, och från och med i natt kommer det att finnas ett ljud till, hennes, genom väggen, fjorton nätter lång. Det tog mig trettiofyra år att lära mig vad lojalitet är. Det tog mig en natt att veta vad den kostar.
»Leon«, säger hon utan att titta upp. »Varför sa du inget då? Den sommaren.« Så hon vet det alltså. Hon har alltid vetat det. Jag står i dörröppningen, och lägenheten är plötsligt mycket mindre än två rum.
