Bryggan har två nya plankor. Jag ser dem genast, för jag är grafiker och ser saker som inte passar ihop: ljust trä mellan grått, snyggt skruvat. Någon har varit här innan jag kom. Någon har ansträngt sig, och det finns bara en som kan vara det.
Jannik kommer ut ur huset när jag ställer ner väskan. Fem år. Han har blivit bredare, lugnare, och han har samma blick som då, blicken som ser på mig som om jag vore en mening han inte läst färdigt. »Finja.« – »Du har reparerat bryggan.« – »Den var farlig.«
Sommarhuset vid sjön tillhör nu oss båda, säger advokaten, tills vi har sålt det. Två veckor för att tömma det. Två veckor med den människa som jag inte har växlat ett ord med sedan våra föräldrars bröllop, för att det sista ordet var för mycket.
Vi bär lådor. Det är bra, för när man bär behöver man inte prata. Gamla tidningar, porslin, hans fars spö, min mors böcker. Mellan två lådor stannar vi i hallen, för hallen är trång, och hans arm snuddar vid min, och ingen går vidare.
»Båten«, säger han senare, när det blir mörkt. »Jag har gjort den också. Roddbåten.« Jag vet vilken båt. Den låg fem somrar med ett hål i fören i skjulet, för att vi den sommaren bråkade om vem som skulle reparera den, och sedan om allt annat.
Jag går till skjulet. Båten ligger där, nymålad, blå, som den var då. På bänken ligger en lapp med hans handstil: Ville ha den färdig innan du kommer. Jag står i skjulet och andas tills andningen fungerar igen.
När jag kommer tillbaka sitter Jannik vid bryggans ände, på de nya plankorna, fötterna i vattnet. Han vänder sig inte om. Han vet att jag har sett det. Luften står tung över sjön, och bredvid honom är det plats.
