Min mors sommarhus har en nyckel som bara två personer har. En ligger i min byxficka. Den andra hör jag klockan sju på kvällen i ytterdörren, medan jag står i köket med vått hår och skär tomater.
Robert. Min styvfar. Han står i hallen med en resväska och ser på mig, och kniven i min hand slutar röra sig. „Din mamma sa att huset är tomt.“ – „Min mamma sa åt mig att vakta det.“
Vi står där. Han är femtiofyra, jag är tjugofyra, och Östersjön brusar bakom huset som något som lyssnar. Han har sett på mig från familjefester i sex år, och jag har sett på honom, och vi har alltid varit de första att titta bort.
"Jag åker i morgon", säger han. "Jag behöver bara en natt." – "Det finns två sovrum." – "Jag vet." Han ställer ner väskan, och hallen är trång, och augustivärmen står i huset som en tredje person.
Vid maten sitter han mitt emot mig. Vi pratar om min mamma, om hans jobb, om takets skick. Vi pratar om allt som inte betyder något, för allt annat betyder för mycket. Han äter långsamt. Han ser på mig när jag häller upp vin, och ser inte bort.
"Luise", säger han, när tallriken är tom. Bara namnet. Jag känner mitt namn från hans mun från julkort och födelsedagssamtal. Så har han aldrig sagt det förut.
Han reser sig, plockar undan tallrikarna, som han alltid gör, och stannar vid diskbänken med ryggen mot mig. "Jag borde inte vara här", säger han till fönstret. Han vänder sig inte om. Han går inte heller.
